Learning together

I dag så åkte vi tillsammans till Hewler/Erbil (I sällskap av Henrik, lärare från en annan Folkhögskola i Sverige som även de rest till Kurdistan i stor nyfikenhet på den Kurdiska folkhögskolan och Hiwan som är lärare på Aso Folk High School) för att besöka utbildningsministeriet för Kurdistan regionen och träffa ansvariga och parlamentariker som har hand om utbildningsfrågor i Kurdistan.

Resan var mycket lång över bergen och resan hem blev ännu längre, alla i Kurdistan som kör taxi och buss tycks inte kunna de rätta vägarna. Men nog om det.

Det hände mycket spännande saker denna dag och det är svårt att sammanfatta allt – men det skall ske – men vi fick i alla fall träffa och tala med några parlamentariker som har hand om utbildningsfrågor och de var mycket nyfikna på situationen i Suly för Folkhögskolan och även i utbildning i Kurdistan i övrigt!

Istället för att vi fick ställa frågor så var det vi som blev utfrågade om hur man bör göra med utbildning för unga!

Men några var intresserade av Folkhögskolan och ville väldigt gärna besöka den för att se mer hur saker och ting görs på en Folkhögskola. Henrik, rektorn för skolan och Pia, Tornseglaren fick även möjlighet att få tala och uttrycka sig om hur det går för skolan och vad som behövs. För problem finns!

Resan hem var mycket lång, men nog kände man att det var rätt så häftigt och givande att få göra detta besök, alla händelser till trots!

Idag som också är den tredje dagen som vi är i Suly så har vi från Aso gruppen äntligen fått spendera en hel dag med några elever och lärare från Aso folk highschool. Det har varit en dag full av upplevelser med mycket lärdom.

Vi började dagen med att mötas upp sedan steg vi på bussen som vi hyrt och for iväg till Hiwa Kadirs andra arbetsplats (han är även lärare på skolan) Sardam, ett stort förlag. Vi fick träffa ett flertal kända personer för deras engagemang i politik och kultur, så som konstnärer, författare och poeter, exempelvis Sherko Bekas, en mycket respekterad poet i Kurdistan som även är högsta hönset på Sardam.

Sedan åkte vi till Amna Soraka, ett gammalt fängelse från Saddam tiden som man har gjort om till ett öppet museum så att man kan lära sig om tortyren och avrättningarna som skedde där och även andra folkmord som skett mot Kurder.

Vi hade en guide som berättade for oss om vad de olika fängelse rummen hade haft för betydelse och bilder på fångar som avrättats. Det var oundvikligt att inte bli rörd. Vi avslutade dagen med att gå och se en film som har kommit ut nu den har veckan som handlade familjen, hedern och att man inte alltid kan gifta sig med den man känner kärlek för. Vi diskutera filmen på Aso Folk High School tillsammans med deras elever och lärare om vad vi tycker om filmen och dess budskap.

Första dagen i Suly så träffas vi vid hotellet där Pia bor och bestämmer oss för att gå en sväng tillsammans och ta oss en titt på staden.

Vi promenerar och diskuterar allt vi ser och tar bilder för att kunna sammanställa allt senare, det är så mycket intryck och händelser så att det är svårt att kunna få med allt.

Under promenaden så går vi till en katolsk kyrka som finns i närheten, det finns två i staden varav denna är lite nyare, den andra är väldigt gammal och finns mitt i city.

Vi går in i kyrkan och sätter oss och lyssnar på en kör som säkerligen övar inför söndagen, det är mycket vackert. En präst möter gruppen och de som talar kurdiska i gruppen berättar för honom vilka vi är. Han bjuder oss till att sitta och dricka te och tala med honom en stund – efter en mycket kort överläggning så bestämmer vi oss givetvis för att tacka ja.

Vi sitter och talar med honom i ett rätt så stort rum som ser ut att vara ämnat för större sällskap än vårt och får te serverat, det är en mycket trevlig stund. Vad som sades och vad alla tyckte och kände i detta möte förtäljs senare.

Efter att ha lämnat kyrkan så är vi alla hungriga på mat. Efter fortsatt promenad och diskussion om vad vi bör äta så bestäms det till slut en plats. Vi äter tillsammans och har det trevligt. Sedan skiljs vi åt och bestämmer oss för att på gå åt de hållen vi känner för och ses morgon inför det som stundas.

Resan till Kurdistan är kommen. Vi ska samlas på Arlanda flygplats för att checka in tillsammans.

Pia, Miwan och Elias träffas tillsammans på perrongen för Arlanda express för att på så vis ta sig till flygplatsen och samtidigt så var Aras och Madeleine lite närmare Arlanda än oss och Soza likaså. Så de behövde inte ta sig dit på samma sätt.

När vi ses så saknas en person.

Lahib!

Men inte blir det något större panik för det, han kommer nog – snart.

Vi får höra genom telefon att, oj oj oj – det har skett en bilolycka så de kommer för sent – men som genom ett trollslag så kommer Lahib med sin lillebror som gråter vid avskedet när vi står och checkar in vårat bagage, och eftersom att han är i vårt sällskap och att Aras är len med orden så kan han givetvis så komma förbi alla andra som köar.

Men, det spelade i slutändan inte större roll om nu någon hade varit försenad, för flyget är också försenat, inte ovanligt, så det är givetvis ingenting man ska planera för.

Efter väntan så får vi boarda flighten och så börjar resan mot Kurdistan.

Väl framme så välkomnas vi väldigt varmt av Aso eleverna som står och väntar på oss! Försening till trots.

Klockan 9.30 dundrar avdelningen för anordnandet av invigningar in. Säkerhetspolisen är redan på plats och kvarteret runt skolan avspärrat. Kostymkädd dam sköter med van hand hela ruljansen. En barnkör dyker upp från intet, orkester, mikrofoner, talarstol, tre prydliga fanor; den kurdiska, svenska och irakiska.

Solen skiner, på gatan framför skolan står drygt hundra stolar utplacerade som nu börjar fyllas. På första parkett alla dignitärer, bland dem Sherko Bekas, nationalskalden och en viktig symbol för människor här. Katarina, Arsalan och jag mötte honom på ett café häromkvällen och nu sitter han här och stöder oss. Han vill gärna komma till skolan och delta i arbetet.

Vilka partier är representerade? Det gäller att visa vårt politiska oberoende genom att få balans. Äntligen, sist av alla kommer KDP-ledaren i Slémani, omgiven av säkerhetsvakter.

Barnkören sjunger nationalsången, vi klämmer i med ”Du gamla du fria”, solen är stekhet, alla svettas, tal hålls. Carl Henrik, konsuln, i rutig skjorta och blå fluga, fixar sin första invigning här i Kurdistan med bravur. Han håller ett fint tal och klipper sen mitt nystrukna blågula band som om han aldrig gjort annat.

Allt bevakat av sju TV-kanaler och många tidningar. ASOs deltagare sjunger vår egen skolsång och sen blir det rundvandring i lokalerna. Mingel, frukt och svenska kanelbullar. Bullar bakade av en av deltagarna som bott i Sverige under sin uppväxt och de gör succé.

Sen är det över, barnkören lassas in i buss, talarstol och fanor bärs bort och avdelningen för anordnandet av invigningar rullar vidare mot nya uppdrag.

När allt lagt sig blir vi bjudna på lunch hemma hos en vän till Samad i Tornseglarna och när vi slappnar av kommer tårarna på Katarina och mig. Vad bra vi jobbat tillsammans. Vi har år efter år sagt att vi planerar att starta en folkhögskola i Kurdistan. Idag kan vi säga att vi har startat en folkhögskola!

På kvällen sitter vi hemma hos Arsalan och ser på invigningen på TV. Vilken härlig dag!

/Pia

Torsdag- sista dagen på första skolveckan, här jobbar man söndag till torsdag. Jag är på skolans expedition och här utanför sitter grupper av deltagare överallt och bearbetar studiedagen vi var på igår.

Vi var på  Saddam Husseins säkerhetsfängelse mitt inne i  Sulaymaniyah. Det är en nu ett museum med fruktansvärda bilder och spår från Saddamtiden . Så gott som alla här har någon man känner som satt fängslad och det är en stark upplevelse att besöka platsen.

ASO folkhögskola är faktiskt igång på riktigt nu! Efter fem års jobbande och förhandlingar med regeringen här har vi lyckats starta en skola som betalas av den kurdiska regeringen men där vi i  föreningen Tornseglarna har hela ansvaret för det pedagogiska innehållet. En skola där alla kan gå gratis. Katarina, Arsalan och jag är så trötta men så nöjda och så stolta just nu.

Nu ska vi bara några varv till i den kurdiska byråkratin (den är inte att leka med) så har vi kanske en generator till skolan som kan förse oss med el vid strömavbrotten som kommer tätt på varandra. Just nu är datorer, kopieringsmaskin, belysning mm rätt ofta ur funktion.

På söndag är det dags för högtidlig invigning och senare idag ska vi städa och dekorera skolan tillsammans. Det är mycket ståhej kring öppnandet av den första folkhögskolan i Kurdistan! Förutom svenske konsuln kommer en hel del högt uppsatta personer, bl a ministrar att vara med på invigningen. Det blir mycket mediebevakning och ett stort säkerhetspådrag.

Senare samma kväll… jag sitter på takterrassen i den underbart ljumma kvällen och hör böneutroparen långt där nere i stan. Jag är så glad över att vara här och vill inte lämna terrassen där Katarina och jag sover under stjärnorna på natten ända tills vi väcks av Imamens böneutrop, somnar om för att en stund senare väckas igen, nu av kvarterets tuppar.

Ha det bra allihop! Jag tänker på er.

/Pia

På väg till Arlanda kommer vi på det – Blågula band! Vi måste ha med blågula band som konsuln kan klippa av vid invigningen av skolan. Katarina och jag hoppar ur bilen vid det nyöppnade Claes Ohlson i Bromma.

- Har ni blågula band?

- Nej.

Våra blickar dras nu samtidigt till ett fantastiskt blågult band som hänger på bägge sidor av den breda glasentrén.

- Det där då?

- Det är rester från vår invigning av butiken igår.

– Snälla, kan vi få det?

Vi rafsar ner bandet i en Claes Ohlssonpåse och åker vidare mot flyget.

Carl- Henrik Assargård, som den svenske konsuln här heter, kommer att återanvända Claes Ohlssons blågula invigningsband. Det vet han inget om. Vi ska stryka det så jämnt och fint så att det nästan ser nytt ut.

Här i Sulaymaniyah jobbar vi för fullt med allt som ska ordnas inför skolstarten. 3 oktober är första dagen på ASO folkhögskola och det finns massor kvar att göra. Det är Katarina, Arsalan och jag från Tornseglarna och så våra sex kurdiska lärare förstås.

De hälsar förresten till er alla på S:ta Birgitta. De har många bra minnen från dagarna hos oss. Bland annat blev de inspirerade av att vi lagar mat och äter tillsammans och tänker inreda ett kök på skolan där man kan laga mat tillsammans.

/Pia